Liljestens seminarium. Arrangör Historieforum Västra Götaland

Liljestens seminarium. Arrangör Historieforum Västra Götaland. Maj år 2000. Plats Lidköping. 

Publicerat i Fornvännen.

Framgångsrikt liljestensseminarium - men liljestenarnas framtid är trots det osäker Bågenholm, Gösta Fornvännen 95:3, 192-195 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2000_192 Ingår i: samla.raa.se

192 Kongresser och utställningar.

Framgångsrikt liljestensseminarium — men liljestenarnas framtid är trots det osäker.

I två dagar (19—20 maj 2000), under parollen lekt och lärt möts i Lidköping, bjöd Vänermuseet och HistorieForum Västra Götaland till diskussion kring de s.k. liljestenarnas historia, ikonografi och framtida skyddsbehov.

Seminariet inleddes med att kommunstyrelsens ordförande Kjell Hedvall och museichef Per Ohlin hälsade 18 föredragshållare och ca. 70 åhörare välkomna. Liljestenar är sandstenshällar med reliefhuggen växtornamentik.

De flesta stenarna finns i Skaraborgs län. Utanför landskapet Västergötland, som har ca 400 liljestenar, finns det bara två stenar i Bohuslän, tre i Dalsland och fyra i Värmland. Det är ornamentets förmenta likhet med en lilja som gett oss namnet. Enligt min mening är liljestenens växtslingor en utveckling - eller en variant av arabesken. Men arabesken daterar ingen liljesten.

Det mesta man kan säga är att arabesken var populär i Västergötland vid tidpunkten för huggning av liljestenar. Både stavkorshällar och liljestenar är plana, trapetsformade hällar. Istället för en reliefhuggen växt har stavkorshällen ett s.k. stavkors. Både stavkors och växtrankor utgår oftast från ett trappstegsformat reliefhugget postament. Då en av liljestenama i Fullösa kyrkas vapenhus har två små kors på trappstegspostamentet, på var sida om växtrankan (arabesken), torde motivet med största sannolikhet i detta sammanhang syfta på »Jesse rot och stam» och postamentet på Golgata. De små korsen är rövarnas kors. Budskapet är tron på Jesu uppståndelse och evigt liv. Ytterst är växtmotivet en variant av livets träd. Så långt var de flesta överens på seminariet. Men eftersom symboliken runt livets träd är äldre än kristendomen - och liljestenar är dåligt daterade fanns ett brett utrymme för en mycket fri hypotesbildning.

Hur gamla är liljestenama?

Seminariet visade tydligt att det nu finns två viktiga daterande utgångspunkter. Antingen hade stenarna huggits tidigast på 1100-talet, eller så hade de huggits senast på 1000-talet Båda dateringarna underbyggdes med argument att liljestenarnas växtrankor hade samtida paralleller i annan konst. I den yngre dateringen liknade liljeslingan —växtrankor på bl.a. dopfuntar från 1100-talet I det andra fallet fann man likheter i bysantinsk konst. Redan Folke Högberg hade argumenterat för att liljestenarna har stildrag (arabesken) gemensam med bysantinsk konst (Meddelande från Skövdeortens hembygds- och fornminnesförening ig66). Men enligt Högberg daterar inte stillikheten stenarna. Konsthistorisk expertis ställdes bildligt talat skuldra vid skuldra på seminariet. Men de fann ingen minsta gemensamma nämnare. Möjligen därför att det inte går att stildatera liljestenarnas växtslingor till någon bestämd epok. Metoden leder än hit, än dit, än till goo-talet, än till 1200-talet, allt efter föredragshållarens kynne och val av jämförelsematerial.

Så svaret på frågan om vi vet när liljestenarna är huggna - är alltså nej! I frågan om vad liljestenarna representerar - liggande gravhällar eller resta portaler nåddes heller ingen klarhet. Det var heller inte att vänta. Hypoteser om liljestenens medeltida kontext kan man egentligen inte svara på, innan dateringen är klarlagd.

Gammal och ny kunskap möts

I Västergötlands kyrkliga konst under medeltiden (ig2o) daterar Ernst Fischer liljestenar, stavkorshällar och böljebladstenar till 11 oo-talets senare del. Det är likheten med 11 oo-talets kyrkliga stenkonst som vägleder Fischer. Enligt Fischer är de trefasade rektangulära böljebladstenarna äldst. Fischer argumenterar fcir att liljestenen över tid utvecklats ur stavkorshällen. Antingen att stavkorsets stam fick blad- och/eller grenliknande utväxter, eller att korsarmarna avslutades så konstfärdigt att korset kom att likna en stiliserad blomma. I »Gudinnan Frigg och Als härad» (1922) låter Hugo Jungner de fåtaliga runtexter som Fornvännen 95 (2000) Kongresser och utställningar 193 finns på stenarna datera dem. Enligt Jungner är såväl böljeblad, stavkors, liljemönster och runor huggna tidigast i slutet av 1200-talet. Jungners datering till 1200-talet av de reliefhuggna runorna på böljebladstenarna vann ingen genklang. Stavkorshällarnas och liljestenarnas runtexter beskrevs oftast som senare tillägg (dvs. 1200-och 1300-tals klotter). En i sammanhanget intressant diskussion mellan Solve Gardell och Carl af Ugglas redovisas av Folke Högberg (Stavkorshällar och liljestenar 1 g6o, s. 34). Gardell argumenterar för att en stavkorshäll i Skara domkyrka med texten BENEDICTUS ELECTUS är lagd över Skarabiskopen Bengt den gode (död ca. 1190) - medan af Ugglas anser att hällen skall dateras till tidigast 1200-talet, och att Gardells antagande är en lös och obevisbar hypotes. ELECTUS betyder inte biskop!

Författartrion Leon Rhodin, Verner Lindblom och Kerold KUang argumenterar i Gudaträd och västgötska skottkungar (1 gg4) för att stavkorshällen är betydligt yngre än liljestenen. Utan inblandning av Bengt den gode och/eller BENEDICTUS ELECTUS argumenterar dessa för att liljestenarna är huggna på iooo-talet! Runt denna mycket tidiga datering av just bara liljestenar bygger författarna upp en hypotes kring en hittills okänd bysantinsk mission i Västergötland, årtiondena före Olof Skötkonungs dop i Husaby år 1000. Professor Elisabeth Piltz, som talade på seminariets andra dag, har följt upp Rhodins, Lindbloms och Klangs teori. Hon har i sin forskning valt att kalla liljestenar grekiska votivstenar (i engelskspråkiga texter votive stones). Piltz främsta argument för en mycket tidig datering och en hittills okänd bysantinsk mission i Västergötland är växtornamentikens likhet med bysantinska mönster och bysantinsk konst. Även Bertil Andersson, Leif Gren, Verner Lindblom, Ingemar Nordgren och Leon Rhodin argumenterade på seminariet för ett samband mellan liljestenarna och en bysantinsk mission. För många blev det en överraskning att den s.k. bysantinska hypotesen visade sig vara starkt beroende av en än så länge ganska obevisad kronologi, där det är viktigt att argumentera för att liljestenar är äldre än stavkorshällar. Om inte detta villkor uppfylls havererar hypotesen på dateringen av stavkorshällen med inskriften BENEDICTUS ELECTUS. Latinska bokstäver, kyrkliga titlar och latiniserade namn är mycket, mycket senare i Sverige än Olof Skötkonungs dop i Husaby. Brytlekniker och runor Stenhuggare Tage Claesson i Hällekis hävdade att liljestenarna kommit från ytskiktet i de sandstenbrott som senare lämnat byggnadsmaterial till Kinnekulletraktens sandstenskyrkor. Beviset var att vissa liljestenar hade slipspår på bildsidan efter inlandsisen. Av det skälet bör stenarna ha brutits från stenbrottens översta skikt. Claesson argumenterade vidare för att de lager i sandstenen (oftast lager två enl. Claessons indelning) som lämnat sten till de flesta liljestenar ligger över de sandstenslager (oftast lager tre och fyra) som lämnat sten till kyrkorna. Eftersom färg och tjocklek skiljer sig åt i lagren går dessa att identifiera. Lagerföljden ger vid handen att blocken till liljestenarna bör ha huggits tidigare än de block som huggits till stenkyrkorna. Åtminstone stenarna i Skälvums och rvinne-Vedums kyrkväggar kommer från brottlager som ligger under de brottlager som givit sten till liljestenar. Hans Carling daterade, i likhet med Hugo Jungner, stenarna till 1300-talet. Argumenten är att runtexterna är samtidiga på såväl liljestenar, stavkorshällar som böljebladstenar. Svenska språket - liksom sättet att skriva - är mycket förändrat på 1300-talet jämfört med det vikingatida språket. Liljestenarnas runtexter visar på ett betydligt yngre språk än runspråket på vikingatida s.k. eskilstnnakistor, som är den kisttyp som traditionen velat göra gällande att Olof Skötkonung gravlagts i utanför ingången till Husaby kyrka på Kinnekulle. Carlings inlägg väckte debatt. Bl.a. anfördes att endast ett tiotal av totalt ca 400 liljestenar hade text, att texten kunde varit ditsatt senare och att stavkorshällar och böljebladstenar hade ett annat och yngre sammanhang än liljestenama. Carling argumenterade för att runtexterna Fornvännen g% (2000) 194 Kongresser och utställningar representerade ett enhetligt språk på såväl stavkorshällar, böljebladstenar som liljestenar. Av det skälet bör de föras ihop till en grupp och betraktas som samtidiga. Inte mindre än sex stenar med runor på 1300-tals svenska anger att någon lät göra (let gera) sten för den gravlagda. Runologiskt är det svårt att komma ifrån en datering till tidigast tidigt 1300-tal. Och om runtexterna var sentida klotter borde man finna liljestenar med äldre klotter än från 1300-talet. Några sådana stenar finns inte.

Jan Svanberg daterade på konsthistoriska grunder stenarna till 11 oo-talet vilket fö. var en uppfattning som delades av Alf Bråthen, Eyvind Claesson, Markus Dalberg och Stig Lundberg. På frågan om var motiven kom ifrån, torde knappast någon sväva på målet. Sonny Berntsson visade på parallella sten- och textilmönster från Mindre Asien (nuv. Turkiet). Roland Johansson visade diabilder med mosaiker och stenreliefer från Grekland, alla slående lika liljestenarnas bladrankor. Maj-Lise MacMathan argumenterade för ikonografisk likhet mellan liljestenar och bibelillustrationer. Framlida forskningsprojekt Äke Hyenstrand efterlyste mer forskning i sitt inlägg. Samtidigt gav han goda råd för framtida forskningsprojekt och strukturerade upp tolkningsproblematiken. Det fick Kerstin Person att, utanför den uppgjorda talarlistan, redogöra för sin mycket noggranna uppteckning, inventering och beskrivning av liljestenar i olika konditioner i Götene Kommun (där nära 50% av världsbeståndet finns). Själv redogjorde jag för en pågående inventering av stentäktplatser på Kinnekulle.

Genom välvilligt tillmötesgående har Vitterhetsakademin ur Gustaf Brusewitz fond gjort det möjligt att inventera bl.a. Kesta/ Mariebergs sandstensbrott (varifrån stenen i Kesta och Isänne-Vedums kyrkor möjligen kommer), Gössäters sandstensbrott (varifrån sten till Forshems kyrka och Aranäs slottsruin möjligen kommer), Hälla och Sannebo sandstensbrott (där möjligen sandsten brutits till Husaby kyrka och till det profana stenhuset på Gum).

Alla liljestenar är huggna i sandsten. Sannolikt är också merparten av Västergötlands stavkorshällar och böljebladstenar, några yngre runstenar (t.ex. den ena av Källby hallar, Vg. 56) tillverkade av kinnekulle-sandsten. Också av detta skäl kan det vara intressant att inventera de delar av Kinnekulle där medeltida eller äldre sandstenbrott kan misstänkas ha funnits. Sandstenens strukturer, mönster och färger är mycket olikartad från brottplats till brottplats. Det går därför med viss säkerhet att fastställa råmaterialets ursprung. Industriellt bruten sandsten från Hallemarkerna, Källstorp, Råbäck, Hällekis hamn, Trolmen, Gössäter och brottet vid ekonomibyggnaderna till Hönssäter slott (varifrån sten hämtades till Helge Zettervalls restaurering av Skara domkyrka 1886-1894) är väl katalogiserad efter kornighet, färg, kvalitet och brottplats finner vi de hittills okända medeltida täktplatserna kan vi kanske säkrare än hittills datera Västergötlands stenkonst - och än viktigare: För första gången kommer vi att kunna beskriva en mycket tidig och hittills föga vetenskapligt beaktad medeltida stenindustri i Västergötland. Skyddsbehovet Seminariets huvudtema var emellertid inte att datera liljestenar. Vi ville väcka debatt för deras skyddsbehov. Många stenar ligger på marken. De är konturhuggna. I uthuggningarna samlas vatten och smuts som ger fäste och näring åt lavar, mossor och andra växter. Växelverkan mellan frostsprängningar och rotpenetreringar skadar stenarnas ytstrukturer och gör de mindre djuphuggna stenarna på sikt otydliga. Vid blästring av sandstenskyrkor har i några fall även de vid kyrkobyggnadens utomhusväggar uppriggade liljestenarna blästrats - med följd att huggna konturkanter rundats av och märken efter stenmästarnas verktyg utplånats.

Rent vetenskapligt innebär det att bilden blir otydlig, artefakten förändrad och möjligheten att rekonstruera huggtekniker eliminerade. Exempel på sådan hantering finns på de liljestenar som är fästa vid väggen till KinneVedums kyrka. En annan typ av mekanisk åverkan är när Fornvännen g; (2000) Kongresser och utställningar 195 stenar som ligger plant på marken körs över av traktorer, gräsklippare och slaghackmaskiner. Särskilt utsatta är de liljestenar som lagts ut på Sils ödekyrkogård. Genomgående för liljestenarna i Sil är att de är ovanligt djuphuggna och därmed ytterst känsliga för denna typ av mekanisk åverkan. Gräset på just denna kyrkogård klipps med traktordriven slaghack. Efter Statens historiska museums utställning Luftangrepp på 1980-talet är det välkänt och bekant att sura regn bryter ner skulpterad sten.

Även om alla liljestenar är huggna i sandsten (som är mindre syrakänslig än t.ex. kalksten) är det ändå önskvärt att länets liljestenar sätts under tak. En lösning är att de flyttas in i vapenhusen så som skett i t.ex. Fullösa kyrka, eller att ett tak byggs över dem på platsen. En annan typ av kemisk åverkan är monteringen av resta stenar med cement och genomgåendejärn. Det mest anmärkningsvärda fallet är de resta stenarna på Kånne-Vedums kyrkogård där två stenar är genomborrade och ihopcementerade rygg mot rygg, och fästa med bult och mutter. På kyrkogården i Götene är stenarna monterade som prydnader på en gräskulle utomhus över en bårhuskällare tillsammans med nu nernötta porträttgravhällar från 1600- och/eller 1700-talet, hämtade från kyrkans golv. Förutom det olämpliga i placeringen - av bevarandeskäl - är placeringen kontextuellt otillfredsställande. Stenarna i Vårkumla är i det närmaste oläsliga, starkt bevuxna med alger, lavar och mossor. Notera att stenen Vg. 138. är en av de få runstenar som man känner till med slutrim.

I nusvensk översättning: Här ligga far och son, de två Hedin och Einar de hette så. Stenen ter sig rent magnifik i publikationen Sveriges runinskrifter (Västergötland pl. 115), men på kyrkogården ger den ett trist och intetsägande intryck, utsatt för sura regn, frostsprängning och starkt bevuxen. Seminariet enades om en vädjan till landsantikvarien i Västra Götalands län: - att all form av mekanisk eller kemisk rengöring av liljestenar förbjuds. - att låta resa på marken liggande liljestenar. - att initiativ tas till att de liljestenar som i dag förvaras utomhus kommer under tak. Ett billigt förslag till takkonstruktion för liljestenarna till Sils ödekyrkogård, som tidigare har sänts till länsantikvarien, visades av Roland Johansson på seminariet.

Gösta Bågenholm

Rydholmsgatan 36 SE-

418 73 Göteborg

Senaste kommentaren

13.09 | 17:30

Vore bra med E-post adress för att lätt kunna skicka information

13.09 | 11:59

Adress: Kobbarnas Väg 14, 416 47 Göteborg, tel nr 0708-154624

13.09 | 11:52

Hej Bo
Välkommen som medlem i Historieforum Västra Götaland
Jag behöver din adress + Epost och tel.nr för att registrera ditt medlemskaap o för arr skicka ut evenemang och nyheter

06.09 | 22:24

Förlåt så mycket
Det har skett ett misstag från vår sida
Har helt enkelt glömt bort att uppdatera medlemssidan för år 2022
Det är oförändrad avgift för detta året
Skall rätta de till detta.

Dela den här sidan